Denna webbplats använder sig av cookies. Några är helt nödvändiga, medan andra hjälper till att förbättra din upplevelse genom att ge oss insikt i hur våra besökare använder webbplatsen. For more info visit the privacy policy page.
Dina preferenser har uppdaterats.
Eva Rusz berättar om hur hon förälskade sig i Aruba.
Hösten 2004 behövde jag åka bort för att koncentrera mig på att skriva klart min andra relationsbok.
Under nittiotalet hade jag besökt Karibien flera gånger. Jag hade haft kropp- och själkurser på en ö utanför Floridas kust som heter Grand Bahamas Island. En sen höstkväll satt jag upp och snurrade på min sons jordglob och följde med fingret pärlbandet av de Karibiska öarna, ner mot Sydamerikas kustlinje. Mitt finger stannade på en ö som heter Curaçao, ett namn jag kände igen från Povel Ramels melodi om båten som ”gyngar så” på väg till den ön. Jag såg att det låg en liten ö strax bredvid som hette Aruba. Namnet lät så vackert så dagen därpå frågade jag resebyrån om man verkligen kunde flyga till denna lilla ö utanför Venezuela. Svaret blev: ”Självklart! Aruba är en mycket populär ö som besöks av många holländare och amerikaner året om.”
I mitten av november 2004 landade jag på Queen Beatrix, Arubas då mycket lilla flygplats. Under flygningen satt jag bredvid en holländsk kvinna som berättade att hon var på ön i november varje år, hon ägde en bostad där. Jag minns att jag drömde: ”tänk om jag hade möjligheten att göra likadant”.
Så snart jag kom ut från den lilla flygterminalen möttes jag av lena, varma vindar, höga vajande palmer och glada leenden från taxiförarna. Jag kördes i sakta mak till hotellet, som jag senare kom att bo på hela nio år i rad: Divi Tamarijn Hotell vid Druif Beach.
Vyn från hotellets restaurang var sagolik, den korallvita sanden, det blå vattnet och strandlinjen som aldrig verkade ta slut. Det såg ut som en stereotyp av vår föreställning om hur paradiset skulle kunna se ut!
Jag blev omedelbart djupt förälskad i Aruba.
Under mina tio dagar satt jag morgon och kväll inne på hotellrummet och skrev som en galning. Ändå hann jag under de varmaste timmarna utforska Aruba på egen hand. Jag gick, joggade eller cyklade runt ön. Stränderna var och är fortfarande sagolika, liksom vattnet. Jag har rest över hela världen men aldrig sett ett sådant blå-turkost kristallklart vatten!
Då det var dags att åka hem kände jag för första gången i mitt liv ingen hemlängtan alls.
Jag hade blivit kär i Aruba. Jag ville åka tillbaka igen.